Vi har hållt på med dikter ett tag nu. Vi har analyserat och funderat runt democh det är alltid lika intressant att lyssna på ens klasskamraters tankar och disskusioner. Jag tycker inte lika mycket om att analysera själv om dom ,utan jag njuter som mest när jag bara får lyssna och ta in det dom andra säger. När jag bara får tänka för mig själv och inte ha nån plikt på mig att utveckla eller motivera mina svar. Jag är inte en sån person som ägnar mig mycket tid åt poesi och jag tänker inte heller så mycket om det förns nån annan sätter igång en tanke som jag kan spinna vidare på. Men just nu gäller det för mig att inte göra det jag njuter av som mest utan jag måste själv motivera och analysera den dikt som jag uppger som min favorit utan en redan öppnad tankegång.
Min favorit dikt eller den som fattade tag om mig mest var "Jag vill möta..." av Karin Boye för den var enkel men ändå invecklad och kan tolkas på många olika sett. Min tolkning var att hon pratar om livet i sig själv, hur det är jobbigt men sen när man närmar sig döden tar man det saktare dag för dag och kommer undan rädslan för döden. Och att hon kommer tillbaka till den "eviga, oändliga" plats som finns för dom döda och ofödda, som hon säger i dikten "våren gryr i vinterns trakter, där jag frös" vilket antyder på att hon vart där förut och får mig att tänka på ens födelse då man helt plötsligt kommer ut i den kalla stora världen från den instängt mysiga atmosfären i mammas mage.
Så jag tror den handlar om livet men ingen kan veta exakt vad den handlar om eftersom det finns så många tolkningar i samma text men det är också det som väcker disskusioner och det är det som gör dikter intressanta.
//Moa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar